Sanningslidelse är en dyrbar medfödd gåva, som jag vårdar och bekräftar. Om jag tappar den kontakten går jag vilse i min självhävdelse. Men jag föredrar att tro på det jag önskar skall vara sant, har min uppfattning klar, och vill inte störas av frågor kring hur jag egentligen är.

Jag håller mitt tal och jag står stolt kvar. Jag ritar mitt namn i sanden och väntar sedan tålmodigt på att tidvattnet ska skölja bort det. Skölja bort både mitt namn och mina misstag. Med våldsamma gärningar blev jag renad, med rostiga spikar blev jag upphängd. Genom vägar av självförakt, bakom lögnens starka sköld. Så mycket lättare det blev att gå upprätt utan skölden under jackan. Jag knäböjde för mitt sinnes fröjd, plockade upp självlysande bitar av livet på vägen. Jag tog ett par djupa andetag av kärlek, som sedan visade sig vara hat. Medan ett tvetydigt flin lekte på mina torra läppar. Varför kändes mina sinnen så starka, trots att inget av dom egentligen fungerade? Så lugn fast med ett rusande hjärta. Inuti min bubbla var allt så stilla trots att tiden gick fortare än någonsin. Där inne hade jag min egen sol, där inne bestämde jag själv när solen skulle gå ner. Åtminstone trodde jag det. För när bubblan sedan brast, blev det alltid mörkare än på riktigt.