Ja jag erkänner. Jag har varit en dålig bloggpojk och inte skrivit något nytt bussigt inlägg eller någon ny dyster prosa text. Jag har haft lite för mycket med julen att göra. Nej det var inte riktigt sant, för där jag firar min jul behöver jag inte styra och ställa särskilt mycket. Det jag behöver göra är ungefär, sätta mig framför julbordet, knäppa upp översta knappen på byxorna och fatta bestiken och frossa loss på käk och annat som täpper mina unga artärer i förtid. Det är inte särsklit ansträngande. Nej, jag har varit lat helt enkelt. Apråpå min prosalyric, tänkte jag flika in med en förklaring till vilken funktion dessa texter fyller i mitt liv.

När man läser en morbid prosa text skriven av underteckand så är det egen tolkning som gäller, och med egen tolkning så menar jag att det som texten får dig att känna/tycka det är vad som gäller. Jag har i många år varit fascinerad över text som kan förmedla känslor, särskilt mörka, morbida känslor. Det är så jag tycker om att skriva, oavsett vilken sinnesstämning jag själv befinner mig i när jag skriver. Precis på samma sätt som till exempel ett deathmetal band släpper ett riktigt mörkt och deprimerande album, utan att för den skull vara på en mörk plats. En sorts konstform som vilken annan.

Jag befinner mig just nu i Stockholm hos min lilla goa' flickvän som jag ska fira nyåret tillsammans med. Tydligen så är årets nyårslöfte att jag ska sluta snusa. Jag försökte för tre nyår och det funkade i ungefär två veckor. Det var två hemska jävla veckor! Hursomhelst så har jag fått tjejen att gå med på att sluta äta choklad som tillika nyårslöfte. Om jag ska lida så måste väl även hon lida? Trevlig fortsättning? Hoppas det.

...är en psykologisk term som avser den besvikelse som någon känner när vägen till ett eftersträvat mål hindras.
Denna afton går i detta tema. Har inget mer att säga.

Att lägga upp ännu ett klipp, för den här hunden är helt underbart skön!

Om man jävlas med Tony Sopranos dotter. Underbar scen från The Sopranos.

Min gode vän Helge i hans rätta miljö, det vill säga med gitarren i näven. Bästa minnet till den här låten var när vi satt småfulla på en balkong i Sunny beach i Bulgarien förra sommaren och sjöng den här låten, ackompanjerad av Helge med en liten barngitarr. Och så hörde man ljudet av hästhovar klafsande i bakgrunden. Fina tider.

Sanningslidelse är en dyrbar medfödd gåva, som jag vårdar och bekräftar. Om jag tappar den kontakten går jag vilse i min självhävdelse. Men jag föredrar att tro på det jag önskar skall vara sant, har min uppfattning klar, och vill inte störas av frågor kring hur jag egentligen är.

Jag håller mitt tal och jag står stolt kvar. Jag ritar mitt namn i sanden och väntar sedan tålmodigt på att tidvattnet ska skölja bort det. Skölja bort både mitt namn och mina misstag. Med våldsamma gärningar blev jag renad, med rostiga spikar blev jag upphängd. Genom vägar av självförakt, bakom lögnens starka sköld. Så mycket lättare det blev att gå upprätt utan skölden under jackan. Jag knäböjde för mitt sinnes fröjd, plockade upp självlysande bitar av livet på vägen. Jag tog ett par djupa andetag av kärlek, som sedan visade sig vara hat. Medan ett tvetydigt flin lekte på mina torra läppar. Varför kändes mina sinnen så starka, trots att inget av dom egentligen fungerade? Så lugn fast med ett rusande hjärta. Inuti min bubbla var allt så stilla trots att tiden gick fortare än någonsin. Där inne hade jag min egen sol, där inne bestämde jag själv när solen skulle gå ner. Åtminstone trodde jag det. För när bubblan sedan brast, blev det alltid mörkare än på riktigt.

Då var allt klart med skolan för detta år. Jag befinner mig i skrivande stund hemma i min lilla lägenhet i Linköping, har den bara kvar tills året är slut så här har jag en del att fixa innan nyår. Efter jul beger jag mig upp till mina lilla flicka i Stockholm där detta års nyår kommer att firas för min del. Jag sviker grabbarna i skåne detta år, där två nyår på raken har avfirats (hoppas ni kan förlåta mig pöjkar) men som jag har sagt förr: självständiga människor med självständig musiksmak, det är ändå någon förbannat underskattat!

Tänker här faktiskt lägga in en favorit i repris från oktober 2007 från min gamla blogg. Just för att jag fick sånna fina kommentarer på den så jag gick runt och var stolt över mig själv i flera dagar. Den håller säkerligen än idag.

Livet är en hockeymatch

"Vi spelar i ett lag vi kallar samhället. Du försöker göra ditt bästa och kämpa även när laget ligger under med 7-0 och det känns omöjligt att vända. Ibland är det också det, men det kommer fler matcher och oftast går det bättre på hemmaplan. Man kan inte komma till slutspel varje år. Vissa komma aldrig dit även fast dom kämpat hårdast av alla och förtjänat det mest av alla. Andra kommer dit varje år och bara flyter på med sin tur som är lika oförtjänt ändå. Det kommer matcher då allt känns rätt och man är kung på isen, det kommer matcher då allt går åt helvete och man kanske spelar alldeles för fult och någon stackare från HV71 får ta smällen. Man drar på sig utvisningar och kan bara sitta där och hoppas på mer speltid. För vissa blir det kanske bara två minuter men för andra är matchen slut för alltid."

Om jag någon gång får en son, är det förmodligen ungefär så här jag föreställer mig honom. Blir du inte varm i hjärtat av detta, så har du inget hjärta.

 

En dag kan plötsligt förändra allt. Du känner dig fången i ditt eget liv. Medans passionen bleknar bort, i bland saker som du aldrig sett i ditt liv. Du stänger ute allt som du behöver. Dina ögon ser suddigt, mina ögon ser en vacker katastrof, inlindad tillsammans med miljoner andra ögons lögner.

Din mur är hög, din mur är stark. Du låter mig komma igenom den, genom en liten lucka, vi kallar vår kärlek. Att jag nu har kommit över till andra sidan, till din sida. Det skrämmer dig, du är inte längre ensam på din sida. Pusselbitarna passar, du behöver inte krypa iväg längre. Du finner nu sanningen för att ingenting annat spelar någon roll. Vi jagar efter ljuset som bländar våra ögon. Men jag kommer fortsätta påminna dig om att dina ärr bara berättar vem du har varit och vart du har varit. Inte vem du är eller vart du är påväg.

Ett ständigt lika hett ämne, svartsjuka. Därför tänker jag beröra ämnet lite här.


Därför blir du svartsjuk
Svartsjuka grundar sig i en oro att bli lämnad. Dåligt självförtroende kan framkalla en oro för att man inte riktigt duger att bli älskad. När man känner sig osäker på partnerns känslor väcks svartsjukan inom en. Går det så långt att man inte kan släppa rädslan att bli övergiven blir svartsjukan till ett sjukligt tvång. Man förlorar kontrollen över sina känslor.
Källa: Gertrude Aigner, familje- och sexualterapeut, Stockholm.

5 tecken på sjuklig svartsjuka
1. Din partner ifrågasätter ständigt var du har varit när du kommer hem en timme för sent.
2. När du är på jobbet ringer han eller hon dit för att kontrollera att du verkligen är på plats.
3. Du upptäcker att din partner läser din almanacka och letar igenom dina personliga saker.
4. Din partner vill veta allt om dina tidigare sexuella relationer. Så fort ni möter någon av motsatt kön på stan bombarderas du av frågor om ni har haft sex.
5.Din partner tillåter inte dig att träffa dina vänner ensam, och du får inte ha kontakt med någon som din partner inte känner.
Källa: Gertrude Aigner, familje- och sexualterapeut, Stockholm

De som är mest svartsjuka är de som behöver mest bekräftelse på kärlek, inte de som älskar mest. Det handlar mer om ens egen inre rädsla än djupa känslor för partnern.

  1 HV71     31 17  5  9  4 119- 82  60 
  2 Linköpin 31 18  4  9  1 101- 62  59 
  3 Färjesta 31 15  6 10  1  72- 81  52 
  4 Djurgård 31 15  5 11  0  86- 70  50 
  5 Frölunda 31 12  8 11  1  84- 86  45 
  6 Skelleft 31 13  6 12  0  72- 80  45 
  7 Luleå    31 11  8 12  2  82- 87  43 
  8 Brynäs   31  8 12 11  4  72- 70  40 
  9 Modo     31  6 14 11  6  80- 81  38 
 10 Timrå    31  9 10 12  1  81- 92  38 
 11 Rögle    31 10  5 16  1  73- 94  36 
 12 Södertäl 31  7  7 17  2  72-109  30

Det är ingen roll jag spelar om nu detta ska föreställa en pjäs. I så fall är det manuset som är dåligt skrivet. Om det nu ändå verkar som att jag spelar rollen dåligt, är det för att jag har scenskräck? Det kan också bero på att scenen är för liten, eller att publikens reaktioner är undermåliga. Publiken kanske inte förstår sig på min konstform? Publiken sitter pliktroget kvar och ler, undrar om dom kan få skådespelaren obekväm med sina dömande blickar, och sina uteblivna skratt. Men när pjäsen är slut, är det åskådarna som går därifrån med förundran i hjärtat, och frågan ställs gång på gång: Vad har jag nu just sett?

I onsdags åkte jag hem till min kära barndomsstad, Linköping. Praktiken är som tidigare nämnt slut och denna vecka är tillägnad praktikrapportskrivandet. Jag är så förbannat trött på den jäävla praktikrapporten, för jag kommer ingen vart med den. Det dyker hela tiden upp saker som jag hellre vill göra. Denna fredag SKA jag i alla fall köra hårt med den, en film med syrran framåt kvällen ska jag kunna kosta på mig. Har inte köpt en enda julklapp heller, plus att jag har en lägenhet som ska tömmas och städas ur innan nyår, ovan på det så känner jag mig trött och lite krasslig (ja, det är synd om mig hehe)

Jag saknar min vackra, underbara flickvän dessutom som är kvar i Värnamo.  Trots att vi umgås nästan hela tiden när jag är i Värnamo så saknar jag och tänker på henne med en gång när jag inte har henne nära. Men det är självklart nyttigt att vara ifrån varann ibland också, det kan vara en skön känsla att sakna ibland. Även om det just nu känns tungt att ha mycket saker att tänka på med allt som måste hinnas fixa och allt runt omkring, så ser jag det ändå som nyttigt. När livet sedan flyter på som jag vill att det ska flyta så kommer jag uppskatta det ännu mer, för det finns så otroligt mycket saker som jag ska vara tacksam för, som jag är tacksam för. Livet är en gåva, tyvärr är det lätt att man tar den gåvan för givet.

Den här filmen är jag väldigt sugen att gå och se på bio.

Den 8 december 2004 i Columbus, Ohio. Mördades den legendariska gitarrhjälten Dimebag Darrel (Darrell Lance Abbott) För er som inte vet, var han mest känd som gitarrist i Metalbandet Pantera. Han sköts till döds på scen under en spelning med Damageplan. Dimebag blev 38 år, men hans musik kommer att leva för evigt.

Jag önskar att jag var hemma i Linköping ikväll så jag kunde gå och se kvällens toppmöte mellan Linköping och färjestad. Dom värmländska bönderna kommer få smaka på den östgötska vreden i afton! Mohahaha ;)

Har precis varit och tränat på gymmet. Kom då att tänka på att om man ska titta på en enda video för att få träningssuget tillbaka så är det denna video. Om du är tjej så är det kanske mer tveksamt om denna video inspirerar till att åka och pumpa. Jag vågar ändå påstå att den här mannen är ändå helt klart den största inspirationskällan för människor som vill förändra sin kropp. Imorgon ska jag tänka mer på mitt praktikrapports skrivande och mindre på uppsvällda muskulösa manliga kroppar. God kväll!

Igår somnade jag klockan 7 på morgonen. Varför? Bra fråga. Det var inte för att jag satt på någon avslagen efterfest och pimplade öl i alla fall. Inte heller för att jag låg sömnlös och försökte sparka mig svettigt trött. Jag och min kära flickvän trivs med ett vara uppe sent när hela huset ligger och sover, det är en rätt soft känsla att kunna ha ett tyst och lugnt hus för oss själva. Titta på film och prata om allt som man inte hinner eller orkar bry sig om när "myrstacken" är vaken. Blev uppenbarligen lite väl "sent" igår kanske. Hursomhelst vaknade jag igen klockan 16.00, mörkt ute. Hela nästa vecka är vi "lediga" för att kunna ha en vecka till att skriva praktikrapporten helt klar. Jag hoppas nu att jag lyckas vända tillbaks på dygnet. Funderar starkt på att försöka tvinga upp Samantha till Gympahallen för utmana henne på ett svettigt badmintonpass. Gött.

Jag sitter och slöklickar runt på youtube och pillar mig i naveln och bara njuter av att inte göra något särskilt. Jag har gått upp tidigt varje dag denna vecka och somnat alldelse för sent. Det känns underbart att vakna utan att huvudet spränger och att det inte brinner i ögonen för en gång skull. I går var det fest här på boendet, och ingen diskret liten gathering inne på någons rum som det ofta var förr, utan halva huset var dyngfulla och levde rövare till klockan 3 på morgonen. Det är inte så att jag gnäller för jag var så trött så somna var inget problem i vilket fall.
Hittade detta klipp och tyckte det var lite kul och ändå rätt coolt. Det låter som något udda midgårdsspråk men jag är väl medveten om att det bara är turkiska.

Detta hyffsat nya band som jag upptäckte nu i helgen när jag var hemma i Linköping och hälsade på släkt och vänner är en fin blandning av musik som jag gillar, skulle man kunna säga. Här finns både feta riff och smattrande basskaggar samt riktigt trevliga gitarrhorminer som alla som känner mig vet att jag är riktigt svag för. Plus såklart en riktigt skicklig sångare som låter som en blandning mellan Adam från Three days grace och David från Distrubed. Dessutom är detta en riktigt snygg video. Lyssna och njut!