Jag vet inte varför...
Jag vet inte varför jag inte kan sova utan dig.
Jag vet inte varför det blir så svårt att andas utan dig.
Jag får aldrig nog, du är min drog. Bara lite till.

Du lutar dig över bordet med tårar i ögonen och viskar något i mitt öra jag knappt kan höra.


Jag ser änglar dansa över min bröstkorg, dom dansar tills jag hostar blod.
Jag förklarar om och om igen, men du förstår ingenting. Det är inte ditt fel, du talar inte mitt språk. Dina läppar rör sig, men dom förklarar ingenting för mig.

Jag ger dig allt jag har, det är inte mycket. Inte mycket alls.

Du berättar för mig att ett hjärta som inte är värt att brytas, inte är värt mycket alls.

Jag låtsas inte höra.

Istället försöker jag desperat förstå hur du lyckades stjäla mitt hjärta...

Det är lugnt på gatan utanför ditt fönster. Under din kudde ligger hemligheter kvar, men dom vilar tryggt under ditt huvud. Du har fortfarande inte märkt, inte förståt att allt nu är borta. Vem av oss kommer bryta tystnaden vi delat så länge? Den tystnad som förkunnar om den frihet vi en gång önskat dela. Du känner att du försvinner bort, inte längre förlorad men inte heller den samma. Tystnaden ligger invävd i vackra mönster du målat. Mönster du bara ser när hon är där. Allt är stilla i hörnet av ditt rum.

Du vilar ensam men trygg i skuggorna av ditt ansikte. Det är samma smärta, samma begär. Allt blandas tillsammans och når dina ådror och bränner som eld. Du spottar kemikalier på ditt golv, spottar ut alla lögner. Det är lögner du smakat så många gånger att det inte längre är en smak av lögn. Det är en smak av sanning. Handlöst faller ni tillsammans i dimman och tänker ut nya sätt att blöda på, medan du ropar hennes namn.

Förkastad och förnekad i en samtid utan samförstånd hon står. Strypt av den svages snara. Hennes lamm har svultit och finns ej mer, en framtid i det förgångna hon nu ser när hon återfår sin törst. Vacker och stolt en gång i en annan tid, med samma leende fast utan själ. Hon har länge vandrat på denna stig, stolt vandrat vidare för alltid en ensam krigare. Hennes öde beseglas när hon glömmer sitt kall i själars vinter, ljusets fall. Djupt nere i jorden hörs hennes sång, från en blek röst som brukade sjunga om undergång. Världens oskuld vilar tryggt mot hennes bröst, högt i askens krona susar tidens höst.

I sorgens timma på sorgens dag hon undrar vart hon ska. Vem viskar frågor till dom döda? På framtidens halshuggna lik hon stirrar, undrar men kan bara förnimma. Hon fick höra smärtans skrik och förtvivlans gråt, hon tänker tillbaka på tiden då hon hade ett hjärta att älska med. Själen kan inte längre göra något åt hennes öde utan endast föras fram och tillbaka i oändlighetens dimma. Inget levande kan nu märka henne där hon står, inget levande kan följa henne med blicken eller nyfiket viska frågor i hennes öra. Med darrande hand rör hon vid vattenytan och försvinner bort. Hon kan nu inte ens förnimma sig själv. Själen vågar inte rädda henne, rörelserna över vattnet som bildats av hennes beröring är nu endast tidens minne.

Den stora planen som inte blev så stor. Två mörka sidor som reflekterade varann, gick om varann. Verkligheten knackade på dörren. Jag målade upp en värld där vi stannade kvar. Verkligheten knackade hårdare, men fick fortfarande inte komma in. Jag målade upp en värld för oss, där löften skänkte frihet. Verkligheten sparkade till slut in dörren. Om imperfektion hade ett ansikte skulle det vara vi. Vi var klara med gårdagen, men gårdagen var inte klar med oss. Den viskade kallt och tydligt om minnen av svek. Piskan av eld smekte varmt min ryggrad men lämnade inga synliga spår. Tiden underlättade självbedrägeriet, tills så mycket ny lager av tid hade lagts att lögnen blev till den ljuvaste av sanningar.

Länge nog har du missbrukat mitt jag.
Länge nog har du inhalerat min villkorslösa kärlek.
Länge nog har du girigt tuggat i dig mitt kött.
Länge nog har du injicerat mitt blod i ditt blod.

Du kommer aldrig mer kunna göra min ögon gröna.
Du kommer aldrig mer kunna utnyttja min godhet.
Du kommer aldrig mer kunna stjäla min energi,
för att fylla ditt stora svarta tomrum.

Stirrar upp mot solen, knäböjer inför det brustna hjärtats starka vilja. Finner inspiration i nyanser av det nya mörkret. Drömmer om den magiska natten, när ensamhetens kalla täcke sveper som en kall vind över varma kroppar. Samtidigt som änglarna desperat försöker få dig att skratta, springer du ut i natten utan karta, med ett torterat leende på dina läppar.
Precis när lågan börjar dö ut, kastar du bensin över hoppets ljus och allt flammar okontrollerat åter upp.
Onda ord studsar mellan väggar av betong.  Med en innebörd större än tanken.

Det känns som att allt blir till en dröm, men inget tycks bli till verklighet. När allt påminner mig om samma sak som du helst önskar glömma. Genom mörka dagar, med allt dem för med sig - Onda sanningar och goda lögner.
Dina ord som så ofta förr skänkte värme och trygghet, försätter mig nu endast i ett kallt och hjälplöst paralyserande tillstånd.

Jag når dig inte.

Skuggorna kastar minnen av ånger mot väggarna.
Du kommer aldrig kunna bära min sanning.
Men min förtvivlan vittnar om en önskan att det vore annorlunda.

Försvagad av den bistra sanning livet har kastat åt mitt håll.
Vänder och vrider mig i smärtor som håller min kropp i ett järngrepp.
Faller in i drömmen, med en desperat önskan att drömmen vore sann.
Jag försöker att tänka klart, inte vara rädd.
Jag hoppas för att jag är rädd, jag är rädd för att jag hoppas.
Jag vill inte sluta hoppas.
Men jag vill leva i verkligheten,
jag vill inte bedra och lura mig själv något mer, inte romantisera sanningen.

Distraherad
Förvirrad
Inser..

Att förnuftet misshandlar min själ.
Men i verkligheten stannar du kvar
Stannar kvar i mitt hjärta.

I en tid och plats då du fick bita dig i tungan för att inte börja gråta, genom glöden från den andra fasen fick du välja en annan väg att gå. I drömmen kommer dem för dig, med tysta vingslag svävar dem runt i ditt rum. När ensamhetens tankar försöker kväva dig. Hand i hand genom världar som du försöker erövra. Du har velat släppa taget om allt och falla, ner i tidlöst rum och tid. Men med vita knogar håller du kvar, kämpar och släpper aldrig taget.

Ännu en natt tar slut lika fort som den kom. Dina minnen från gårdagen blir till skuggor och ljuset från morgonsolen renar och filtrerar bort all den mörka soten från dina väggar. Alla platser du varit på, alla saker du har sett. Alla ansikten du aldrig kommer se igen. Alla historier du hittat på och alla trasiga drömmar. Du gnuggar dina vackra ögon och ljuset sipprar in. Från dina ögon hittar ljuset en väg till ditt hjärta, och du tänker att du inte förstår. Men du kommer att göra det. Och du hittar din väg, vägen som leder dig hem.

Skrivet av: Samantha och Niclas

Det är som en gåta, att bara leka igenom,
igenom vatten.

Vatten är inte bara en form, inte
något vi använder för att användas.

Ånga
is
Vatten

Vackrast är ändå isen
När den rinner ned på tungspetsen

Värme
Värmen igenom det frysta
igenom, igenom vatten.

Låt oss göra änglar.

Snöänglar

Vackra

Vackra som vi

Nästan onåbar
Att tänka går inte
Det bara rinner.

Jag analyserar allt jag ser, det är därför jag alltid förstår vad du menar. Jag svarar på mina egna frågor, genom att ifrågasätta allt jag har. Men jag försöker få dig att förstå, få dig att se alla sidor av mig. Jag förstår att du inte är perfekt, men det är allt jag vill se. Dina färger är så starka, jag ser en nyans av dig som ingen annan ser. De färger jag inte vill se bländar mina ögon och jag sluter dem, den nyans jag önskar se uppenbarar sig istället för mig.

Jag forsätter försaka allt som är viktigt, jag försummar allt som är äkta. Jag tar alla för givet? Jag tar allt för givet. Jag andas luft som genomsyrar och färgas av mina misstag, men jag lär mig aldrig av dem. När ljuset är släckt och mörkret kastar sammetsskuggor på våra kroppar, med våra synkroniserade hjärtslag. Tätt in till. Då undrar jag fortfarande till vilken värld dina tankar flyter, vilka platser i dina tankar visar du mig inte? Jag vill kunna tala ditt språk.

Sanningslidelse är en dyrbar medfödd gåva, som jag vårdar och bekräftar. Om jag tappar den kontakten går jag vilse i min självhävdelse. Men jag föredrar att tro på det jag önskar skall vara sant, har min uppfattning klar, och vill inte störas av frågor kring hur jag egentligen är.

Jag håller mitt tal och jag står stolt kvar. Jag ritar mitt namn i sanden och väntar sedan tålmodigt på att tidvattnet ska skölja bort det. Skölja bort både mitt namn och mina misstag. Med våldsamma gärningar blev jag renad, med rostiga spikar blev jag upphängd. Genom vägar av självförakt, bakom lögnens starka sköld. Så mycket lättare det blev att gå upprätt utan skölden under jackan. Jag knäböjde för mitt sinnes fröjd, plockade upp självlysande bitar av livet på vägen. Jag tog ett par djupa andetag av kärlek, som sedan visade sig vara hat. Medan ett tvetydigt flin lekte på mina torra läppar. Varför kändes mina sinnen så starka, trots att inget av dom egentligen fungerade? Så lugn fast med ett rusande hjärta. Inuti min bubbla var allt så stilla trots att tiden gick fortare än någonsin. Där inne hade jag min egen sol, där inne bestämde jag själv när solen skulle gå ner. Åtminstone trodde jag det. För när bubblan sedan brast, blev det alltid mörkare än på riktigt.

En dag kan plötsligt förändra allt. Du känner dig fången i ditt eget liv. Medans passionen bleknar bort, i bland saker som du aldrig sett i ditt liv. Du stänger ute allt som du behöver. Dina ögon ser suddigt, mina ögon ser en vacker katastrof, inlindad tillsammans med miljoner andra ögons lögner.

Din mur är hög, din mur är stark. Du låter mig komma igenom den, genom en liten lucka, vi kallar vår kärlek. Att jag nu har kommit över till andra sidan, till din sida. Det skrämmer dig, du är inte längre ensam på din sida. Pusselbitarna passar, du behöver inte krypa iväg längre. Du finner nu sanningen för att ingenting annat spelar någon roll. Vi jagar efter ljuset som bländar våra ögon. Men jag kommer fortsätta påminna dig om att dina ärr bara berättar vem du har varit och vart du har varit. Inte vem du är eller vart du är påväg.

Det är ingen roll jag spelar om nu detta ska föreställa en pjäs. I så fall är det manuset som är dåligt skrivet. Om det nu ändå verkar som att jag spelar rollen dåligt, är det för att jag har scenskräck? Det kan också bero på att scenen är för liten, eller att publikens reaktioner är undermåliga. Publiken kanske inte förstår sig på min konstform? Publiken sitter pliktroget kvar och ler, undrar om dom kan få skådespelaren obekväm med sina dömande blickar, och sina uteblivna skratt. Men när pjäsen är slut, är det åskådarna som går därifrån med förundran i hjärtat, och frågan ställs gång på gång: Vad har jag nu just sett?

Jag fäster min blick vid något som översätter girighet till smärta för att inte förlora kraften att gå vidare.
Höga är ljuden jag hör från mitt huvud liksom ljudet av gråtande, väggarna kamouflerar för mina öron.
Av grymma ord paralyseras min hörsel, konturerna av min stolthet faller samman, genom det jag lägger all min smärta.

Allt är lugnt eller det är i alla fall så det känns. Idag när jag tycks verka svag på utsidan, jag ser min sanning som du aldrig komma kunna se den, jag njuter av att leva en lögn. Vad vägleder mig genom mörka dagar? Tänder jag inte som så ofta förr mitt eget ljus, kastar inte skuggorna precis som förr hopp över förflutna dagar? Jag leder mig själv fram. Jag snubblar, slår i, haltar fram. Ögonen vänjer sig, och jag hittar vägen ensam