Den stora planen som inte blev så stor. Två mörka sidor som reflekterade varann, gick om varann. Verkligheten knackade på dörren. Jag målade upp en värld där vi stannade kvar. Verkligheten knackade hårdare, men fick fortfarande inte komma in. Jag målade upp en värld för oss, där löften skänkte frihet. Verkligheten sparkade till slut in dörren. Om imperfektion hade ett ansikte skulle det vara vi. Vi var klara med gårdagen, men gårdagen var inte klar med oss. Den viskade kallt och tydligt om minnen av svek. Piskan av eld smekte varmt min ryggrad men lämnade inga synliga spår. Tiden underlättade självbedrägeriet, tills så mycket ny lager av tid hade lagts att lögnen blev till den ljuvaste av sanningar.

Jag jobbar med ungdomar på ett behandlingshem. Mitt jobb går i princip ut på att ge ungdomarna en positiv självkänsla, en god social förmåga. Vi försöker även få dom att förändra ett destruktivt beteende, för att dom ska kunna fungera som individer i relation till andra människor ute i samhället.


För er som inte vet, så här ser ungdomar ut. OBS: (Personerna på bilden har ingen koppling till ovan nämnda sammanhang)

I helgen fick undertecknad finbesök, vilket resulterade i att Nicke nr 1 och Nicke nr 2, gick på upptäcktsfärd ibland sköna rockklubbar, trånga förorter, varma pendeltåg samt såklart mycket bockwurstande!

Mor och Far, vad fan skulle jag göra utan er? Tack tack tack, som fan! Och ett stort tack även till dig Chrisse min vän, klockren bärhjälp i värmen!