Jag fäster min blick vid något som översätter girighet till smärta för att inte förlora kraften att gå vidare.
Höga är ljuden jag hör från mitt huvud liksom ljudet av gråtande, väggarna kamouflerar för mina öron.
Av grymma ord paralyseras min hörsel, konturerna av min stolthet faller samman, genom det jag lägger all min smärta.

Allt är lugnt eller det är i alla fall så det känns. Idag när jag tycks verka svag på utsidan, jag ser min sanning som du aldrig komma kunna se den, jag njuter av att leva en lögn. Vad vägleder mig genom mörka dagar? Tänder jag inte som så ofta förr mitt eget ljus, kastar inte skuggorna precis som förr hopp över förflutna dagar? Jag leder mig själv fram. Jag snubblar, slår i, haltar fram. Ögonen vänjer sig, och jag hittar vägen ensam