Förkastad och förnekad i en samtid utan samförstånd hon står. Strypt av den svages snara. Hennes lamm har svultit och finns ej mer, en framtid i det förgångna hon nu ser när hon återfår sin törst. Vacker och stolt en gång i en annan tid, med samma leende fast utan själ. Hon har länge vandrat på denna stig, stolt vandrat vidare för alltid en ensam krigare. Hennes öde beseglas när hon glömmer sitt kall i själars vinter, ljusets fall. Djupt nere i jorden hörs hennes sång, från en blek röst som brukade sjunga om undergång. Världens oskuld vilar tryggt mot hennes bröst, högt i askens krona susar tidens höst.

I sorgens timma på sorgens dag hon undrar vart hon ska. Vem viskar frågor till dom döda? På framtidens halshuggna lik hon stirrar, undrar men kan bara förnimma. Hon fick höra smärtans skrik och förtvivlans gråt, hon tänker tillbaka på tiden då hon hade ett hjärta att älska med. Själen kan inte längre göra något åt hennes öde utan endast föras fram och tillbaka i oändlighetens dimma. Inget levande kan nu märka henne där hon står, inget levande kan följa henne med blicken eller nyfiket viska frågor i hennes öra. Med darrande hand rör hon vid vattenytan och försvinner bort. Hon kan nu inte ens förnimma sig själv. Själen vågar inte rädda henne, rörelserna över vattnet som bildats av hennes beröring är nu endast tidens minne.