Den stora planen som inte blev så stor. Två mörka sidor som reflekterade varann, gick om varann. Verkligheten knackade på dörren. Jag målade upp en värld där vi stannade kvar. Verkligheten knackade hårdare, men fick fortfarande inte komma in. Jag målade upp en värld för oss, där löften skänkte frihet. Verkligheten sparkade till slut in dörren. Om imperfektion hade ett ansikte skulle det vara vi. Vi var klara med gårdagen, men gårdagen var inte klar med oss. Den viskade kallt och tydligt om minnen av svek. Piskan av eld smekte varmt min ryggrad men lämnade inga synliga spår. Tiden underlättade självbedrägeriet, tills så mycket ny lager av tid hade lagts att lögnen blev till den ljuvaste av sanningar.