Stirrar upp mot solen, knäböjer inför det brustna hjärtats starka vilja. Finner inspiration i nyanser av det nya mörkret. Drömmer om den magiska natten, när ensamhetens kalla täcke sveper som en kall vind över varma kroppar. Samtidigt som änglarna desperat försöker få dig att skratta, springer du ut i natten utan karta, med ett torterat leende på dina läppar.
Precis när lågan börjar dö ut, kastar du bensin över hoppets ljus och allt flammar okontrollerat åter upp.
Onda ord studsar mellan väggar av betong.  Med en innebörd större än tanken.

Det känns som att allt blir till en dröm, men inget tycks bli till verklighet. När allt påminner mig om samma sak som du helst önskar glömma. Genom mörka dagar, med allt dem för med sig - Onda sanningar och goda lögner.
Dina ord som så ofta förr skänkte värme och trygghet, försätter mig nu endast i ett kallt och hjälplöst paralyserande tillstånd.

Jag når dig inte.

Skuggorna kastar minnen av ånger mot väggarna.
Du kommer aldrig kunna bära min sanning.
Men min förtvivlan vittnar om en önskan att det vore annorlunda.